Hur man behandlar dykarsjuka

Tryckfallssjuka, eller dykarsjuka som det kallas i folkmun, innebär att kroppen utsatts för ett extremt tryckfall, ofta i samband med djuphavs- och fridykning. Även flygare, astronauter och kassunarbetare kan riskera att drabbas.

När detta inträffar bildas små gasbubblor inuti kroppen vilket är mycket farligt och kan leda till så väl förlamning som dödsfall. Problemet uppstår oftast när dykaren stiger upp från djupet och om detta görs för snabbt, men känsligheten hos individen kan variera kraftigt från dag till dag varför man hela tiden måste hålla koll på sin dykdator eller klocka för att få en uppfattning om aktuellt tryck och exponering.

Klassificeringen av dykarsjuka infördes år 1960, då man delade in åkomman i två typer. Typ 1 innebär en mild variant där problematik med huden, lymfsystemet och rörelseapparaten kan påvisas. Vid typ 2 har däremot allvarliga skador på inre organ och centrala nervsystemet tillkommit vilket ger neurologiska symptom.

Symptomen på sjukdomen uppstår oftast inom ett par minuter eller upp till en timme efter ett dyk, men kan även i vissa fall utvecklas efter upp till 12 timmar. Vanliga symptom som är milda men kan riskera att vara förstadium till allvarligare sjukdomsbild är domnande händer och fötter, myrkrypningar, svaghet, sinnesfrånvaro eller färgförändringar i huden.

Symptom som klassas som väldigt allvarliga och genast måste behandlas är talsvårigheter, synfel, förlamning i kroppsdelar, bröstsmärtor eller koma.

När en person drabbats av dykarsjuka brukar man i första hand ge 100 % syrgas. I de allvarligare fallen placeras den drabbade i en särskild tryckkammare med ett mycket högt tryck som sedan successivt minskar, det vill säga en slags simulering av miljön i vattnet då man långsamt tar sig upp från djupet till ytan. Denna behandling kan ta mycket lång tid och man rekommenderas inte att någonsin igen hålla på med djupdykning efter återhämtningen.

Det är mycket viktigt att titta på individfaktorer när man överväger djupdykning. En individs dagsform ändras ständigt och den fysiska konditionen är en färskvara. Man bör vara väl införstådd med den specifika dykprofilen: undvika alkohol och rökning tiden innan och efter dykningen samt göra goda avvägningar vad gäller uttorkning och koldioxidretention.

Det går att förebygga dykarsjuka genom att stiga upp från djupet successivt med ett antal pauser på vägen, vilket kontrolleras via en dykarklocka eller dykardator. På det sättet kan överskottet av kväve andas ut så att gasbubblorna inte bildas i samma utsträckning.

En dykare som planerar att göra väldigt djupa dyk måste vara ärlig mot sig själv och de han är i vattnet med, så att symptom lätt kan fångas upp i tid.